Andra bloggar väcker tankar och minnen

Härom dagen skrev L om sin älskade farfar och K skrev nyligen om sin förste son E som aldrig fick vara hos dem och om sin vän Grynet som omkom i en flygolycka.

Det fick mig att tänka på Marie, jag tänker ganska ofta på Marie ändå men då i mer vardagliga situationer och det är inget jag reflekterar över eller blir ledsen för.

L och K´s inlägg fick mig att tänka på hur mycket hon fastnat hos mig.

Det var sommaren 1988, Emma fyllde 12 år och skulle ha kalas, jag var alldeles nyinflyttad men hade lärt känna Emma lite eftersom våra mammor var bekanta. När jag och min syster kommer gåendes på uppfarten utanför Emmas hus reser sig en tjej på verandan, hon hade långt blont hår, den långa luggen var uppsatt i en tofs på huvudet, hon hade blå mascara och ropade: "vem av er är det som ska börja i våran klass?"
Det var första gången jag träffade Marie.
I övrigt kommer jag inte ihåg nånting från kalaset...

Det är samma Emma som ringer sju år senare och berättar att Marie är död, hon har omkommit i en bilolycka. Kunde och ville inte förstå, fick inte fram ord. Tiden efter är lite luddig men minns att jag ringer mamma, pappa kommer över, minns hur jobbigt det var att berätta för andra vad som hänt, minns att K ritade en mumin.

Begravningen minns jag. Kistan, hur kroppen och hjärtat värkte när jag gråtande vaggade fram och tillbaka i kyrkbänken, blommorna, Amazing grace, lilla kusinens dikt, Jeppes röst som brister när han sjunger, Monas hand som jag kramade så hårt så hon fick ont.

Bilden av gravstenen med hennes namn skrivet med hennes egen handstil kommer jag aldrig glömma.

Men starkast är minnet av en levande Marie. Jag behöver inte tänka efter en sekund för att se henne framför mig, för att höra hur hon pratar och skrattar. Det är så tydligt.

(paus)